Vattenhistoria

Vi
förknippar vatten med renlighet och renlighet med
hälsa men så har det inte alltid varit – se
bara badhistoriken.
Vatten gav inte hälsa för att det gjorde rent,
det skötte svetten om, utan för att det skyddade
mot onda makter. Man behövde alltså inte stort
mer än en vigvattensflaska för att hålla
sig kurant. Blötare än så betraktade bildade européer
långt in på 1700-talet som direkt skadligt.
För enkelt folk var i princip allt vatten farligt.
Det behärskades av Makterna, tog sig in i kroppsöppningarna
och kunde till och med få kroppen att ruttna inifrån.

Skapande
vatten

Bibeln
Nästan alla skapelseberättelser
inbegriper vatten. Bibeln innehåller förvirrande
nog två. I den första och äldre versionen
gör Gud himmel och jord, och där finns varken
buske eller ört eftersom Gud inte har låtit
det regna, men en dimma stiger upp från
jorden och vattnar marken.
I den andra och yngre versionen finns vattnet med från
början: “I begynnelsen skapade Gud himmel och
jord … Och Guds ande svävade över vattnet”.
I vattnet skapar Gud sedan himlen som ett fäste för att skilja
vattnet därunder från vattnet däröver.

Babylonien
I landet kring Eufrat och Tigris fanns i begynnelsen bara gudar: sötvattnets
gud Apu och havsvattnets gudinna Tiamat. Några
generationer senare uppstår Marduk, Babylons stadsgud, som
sliter havsgudinnan itu så att det uppstår ett stort
vattenkaos. Ur detta urhav ordnar Marduk
himmel, jord och hav.

Från Mesopotamien är också den äldsta
kända översvämningshistorien, från
2000-talet f. Kr. och trolig källa till Bibelns,
som skrevs ner någon gång kring 600 f. Kr.
I alla världsdelar finns liknande historier om våldsamma regn som leder till en stor översvämning. Alla människor drunknar utom några få och till slut dyker det upp en fågel och ger tecken på att en ny värld börjat växa.

Grekland

Grekerna övertog
Babyloniens skapelsemyt och formade om den på
700-talet f. Kr: I begynnelsen fanns bara det stora gapet Kaos.
Ur detta uppstår Gaia (jorden) som föder
resten av universum, först
Uranus (himlen) med vilken hon avlar bl. a. titanen Okeanos (havet).
Okeanos är urvattnet och morbror och farbror till alla
senare gudar och har dessutom 6.000 egna barn – väsendena i jordens alla
källor, floder, sjöar
och hav. De älvlika vattennymferna hörde till de ofarligare: Källornas och flodernas najader kunde bota och sia och havens nereider som red på delfiner var hovdamer hos Poseidons
hustru. De beblandade sig gärna med dödliga män, som nereiden Thetis som blev mor till Akilles. Andra väsen var farliga för människan: Det flerhövdade monstret Hydra som besegrades av Herkules levde i en källa. I haven fanns halvkvinnor som lockade sjömän i fara, t. ex. sirener (hälften kvinna, hälften
fågel) och sjöjungfrur (hälften kvinna, hälften fisk). Sjöjungfrun Afrodite, “född av skum”, beskyddade fukt och växtlighet och i sin romerska form Venus också kärlek.
När Gaias sonson Zeus besegrat titanerna ersattes Okeanus med en av Zeus bröder, Poseidon (Neptunus), jordbävaren och stormherren som styr över ebb och flod, vräker fram nya öar med sin treudd och kräver böner och offer av seglarna. En av hans söner är sjörövarnas gud Triton som kan lugna
havet genom att blåsa i en snäcka och som är
stamfader till tritonerna (hälften man, hälften
fisk).
Men det är gudarnas högste Zeus själv som låter floden komma i den grekiska varianten
av syndaflod. Noah motsvaras av kusinbarnet Deukalion, som varnas i tid av sin far Prometheus. Tillsammans bygger de ett skepp som efter nio dagar strandar på berget
Parnassos. Därifrån tar sig Deukalion och
hans hustru Pyrrha till oraklet i Delfi, som ger dem
rådet att kasta stenar omkring sig. Ur stenarna uppstår
människorna och ur slammet däromkring
djuren.

Östasien

Katsushika Hokusai: Under vågen utanför Kanagawa (ca 1830)

Tibet
Tibets vattendrag befolkas av nagas. Till dem offras fortfarande de mandalor som
byggs upp med sådan möda av olikfärgad sand.
Japan
Otaliga japanska folksagor handlar om hemliga sjöar. När män hittar dem av en tillfällighet blir de nerbjudna i vattenvärlden och får skåda
de härligaste ting och möta sköna vattenkvinnor
som skänker dem magiska gåvor. För kvinnor blir äventyret inte lika idylliskt. Det brukar börja
med att de möter ormgudar i vattnet och sluta
med att kvinnorna försvinner för alltid. Antropologer tolkar sådana sagor som sedeberättelser om vem som får röra sig fritt och vem som ska hålla sig hemma. Antagligen är de ekon av äldre tiders offer av unga kvinnor
till vattengudar i risodlingarna. En rest av
offret finns kvar i föreställningen att miko, dagens
kvinnliga schamaner, “skänker sitt liv” åt sina speciella skyddsgudar vattenormarna.
Kina
Kina har också haft sin mytiska översvämning. Hjälten är en historisk person, den första dynastins förste kejsare som ska ha levt omkring 2000 f. Kr. Översvämningen hade varat i över hundra år och tvingat folk att bo i grottor och trädtoppar när Yu tog sig före att avleda de nio floderna ut till de fyra haven och sedan rensa upp och fördjupa diken och kanaler till floden. “Om inte Yu hade varit hade vi varit fiskar”, säger man i Kina, där hela riskulturen bygger konsten att dämma vatten.

Norden

Ernst Josephson: Strömkarl (1884) (Nationalmuseum, Stockholm)

I de isländska
sagorna får världsträdet
Yggdrasil och människorna som bebor det näring från tre källor:
• Urds brunn i asarnas land ger världen värme och människorna fysisk styrka. Här sitter de tre nornorna Urd,
Verdandi och Skuld och tvinnar varje människas
livstråd.
• Källan Vergelmer i rimtursarnas (frostjättarnas)
land ger världen köld och människorna uthållighet och motståndskraft. Här bildas ont vatten när ormen Nidhögg gnager på världsträdets rötter.
• Mimers brunn i jättarnas land ger världen vishet och människorna
skaparkraft. Allt förr, nu och sedan kan ses i det bottenlösa djupet. En dag kommer Mimer att dödas och brunnen att sina.
Då står undergången Ragnarök för dörren
och varar tills vattnet stiger igen.

Många makter har hållit till i svenska vatten. Insjöarna beboddes av manliga väktare och haven av kvinnliga; båda lockade till sig människor och belönade och bestraffade dem för vad de gjort i och med vattnet. I källvattnen fanns underjordiska
väsen och i regnvattnet himmelska.
Den ende vattenväktare som fortfarande är någorlunda bekant är väl näcken, även kallad strömkarlen, forskarlen och
bäckahästen, som en gång var Forsarnas Herre men idag inte mycket mer än en trånande
speleman. Den utvecklingen är enligt folklivsforskare
ett resultat av mer eller mindre medvetet kyrkoarbete sedan 1500-talet. Den kristna förklaringen var att näcken var en nedstörtad
ängel som dömts att intill domedag försöka förleda människorna
med syndig och okristlig musik.

Särskilda
vatten

Använt vatten
Makterna förtörnades
lätt om man hanterade sitt vardagsvatten fel, t.
ex. hällde ut använt eller överblivet vatten
utan att spotta tre gånger först. Badvattnet
från julbadet hälldes inte ut förrän
dagen därpå och då i någon
håla norr om huset. Ett typiskt straff för
den som skadat någon vätte, tomte eller nisse
genom att hälla ut kokhett vatten utan att varna
var röda flammiga eksem på händer, armar
och överkropp.

Stillastående vatten
Stillastående vatten har
alltid och överallt varit en särskild riskfaktor. I motsats till rinnande vatten saknade det kraft och kunde
t. ex. inte hejda pest. Dammar, diken och vattenpussar var farliga att gå över
och skulle helst fyllas med
jord. Sparat vatten kunde vara livsfarligt. Från Frankrike 1759 berättas följande:

Det finns en del goda rationella skäl för en
sådan fruktan eftersom smutsigt vatten har
spridit smittor som tyfus, difteri och dysenteri. Pest gick i Sverige
till 1700-talet, kolera till 1800-talet, och varje gång
tittade man misstänksamt på grannen och höll
sig på avstånd från utsocknes. Många outsiders
har lynchats efter rykten om förgiftade brunnar.

Årets vatten
• 2 februari: Kyndelsmäss, på de flesta
håll i Sverige räknat som midvinternatt, var
en märklig dag – då möglade allt som tvättades.
• Februari-april: Under den 40 dagar långa fastan (som kan inträffa när som helst i februari-april) jäste däremot
vattnet farligt.
Det var särskilt riskabelt att dricka vattnet utomhus. Säkrast var att ta in det i huset och låta stå
en stund.
• Mars-april: För bak och brygd är inget
vatten hållbarare än det i mars och april,
berättar Olaus Magnus 1555. Använder man sådant vintervatten
möglar aldrig brödet och surnar inte drycken; öl som görs av det håller sig i 10-20 år och kan användas som läkemedel.
• Juli-augusti: Under rötmånaden
i juli-augusti jäste allt precis som under fastan men värre; rötmånadsvattnet
var årets sämsta.
• 12-13 december: En mycket fruktad natt var årets mörkaste,
som före kalenderreformen 1752 inföll på
Lucianatten. Då var alla makter lösa
och fyllde källor och brunnar med rött blodvin som gjorde
en galen. Vem vågade testa?
• 24-25 december: Samma sak hände kl 12 på julaftonaftonsnatten men
av det vattnet blev man blind.
• 26 december: På Staffansdagen annandag jul var däremot
vattnet extra kraftgivande, särskilt för hästar, som skulle vattnas i en men helst tre olika bäckar eller källor en bit
hemifrån. Särskilt i södra
och västra Sverige kappred man mellan dessa vatten i
Staffansritt med många glada upptåg. Vattnade
man sina fålar ordentligt fick de extra styrka hela
året och skörden blev god; det såg hästarnas
skyddspatron Staffan till. Här har vi alltså ursprunget till sången om Staffan stalledräng som “vattnar sina fålar fem”.

Skäggvatten
Ett sjukdomsalstrande vatten var det jämtländska
skäggvattnet. Man fick i sig det om man råkade
dricka ur en bäck där vintergubben just hade
rakat sig och solen dessförinnan inte hade lyst på
vattnet. Efter det började det växa hår
invärtes, vilket märktes på att det kliade
i magen och kittlade i halsen och på att man var konstant
hungrig. Enda boten mot sådan inludenhet var att
laxera sig och sedan äta pälsmaskar som åt
upp håret inne i kroppen.

Trögvatten
Trögvatten var vatten som vittrorna
badat sina barn i. Råkade man dricka sådant
– och det var lätt hänt för man visste
aldrig var det fanns – fick man stela muskler, som kunde
botas med enris- och kamferliniment.
Mycket värre var om man råkade få
en droppe trögvatten i ögat. Då blev man omedelbart blind för resten av livet.

Kulvatten
Kulvatten däremot var ett verkligt starkvatten. Bara en visman kunde tillreda det.
Till att börja med stöpte han under läsande
av många formler en kula. Denna sköts sedan
in i sydsidan på tre olika myrstackar. En torsdagkväll
i nedan kokades sedan kulan i vatten. Med sådant kulvatten blev salvor
och andra medikamenter extra verkningsfulla.

Rädslovatten
Läkeråd från rysk folkmedicin:
En kvinna har en flaska vatten runt halsen under samlag
där båda får orgasm samtidigt. Vattnet
ges klunkvis då och då under dagen till epileptiker
och hysteriska unga flickor.

Vigt
vatten
Heligt vatten tvättar inte kroppen utan själen. Särskilt viktig har reningen varit inför möten med det gudomliga, t. ex. före religiösa ritualer, innan man beger sig in i en helgedom och inför möten med den andra världen.
Dopet, ursprungligen ett verkligt bad eller dopp i naturens vattendrag, är känt från snart sagt alla tider och platser, t. ex. forntidens Egypten, Mellanöstern, Grekland och Japan. I Indien badar man fortfarande i Ganges.
Den kristna kyrkans strid mot hednisk vattenkult
fick ofta inskränkas till nyinvigning
och omdöpning. I Sverige kunde t.
ex. Odins brunn bli Sankt Nikolai källa, varefter
samma folkliga ritualer fortsatte med kristna förtecken.
Kyrkan uteslöt tidigt naturens egna vattendrag och fastslog att endast vatten exorciserat och invigt av en präst kunde äga helighet.
Vigningen fungerar som religiös
revirmärkning och överför gudomlig kraft
till vattnet på samma sätt som när olja invigs till smörjelseolja. Verkligt heligt vatten, vigvatten, fanns bara inne i kyrkobyggnaden. Det omgärdades i folktron
av många magiska föreställningar. Vigvatten som pojkar döpts i i sades vara verksamt för kvinnor medan det som flickor
döpts i verkade på män. På lantligt
håll i Sverige har man in på 1900-talet ansett
att vatten från dopfunten stänkt på en
byggnad gör den obrännbar. Inga uppgifter
finns om att detta någonsin prövats.

Regnvatten
I Sverige har
regnvatten som samlats i gropar på jordfasta stenar
använts som läkemedel särskilt för
hudsjukdomar. Än idag svär folk på att
sådant vatten fungerar mot vårtor.
Regnvatten sägs också vara det bästa till
hårtvätt och bästa sättet att få vackert hår sades förr vara att gå barhuvad i regn. Från
Småland berättas att flickorna sprang
ut barhuvade om det regnade på Valborg, ropande:
Maj maj måne, ge mej långt hår! Det fungerade säkert, eftersom det ofta var den enda tvätt håret fick.

Dagg
Men inget vatten
har gått upp mot dagg, enligt romaren Plinius “ett sannskyldigt
apotek, en gåva från himlen för ögon,
bölder och inälvor”. Under antiken ansågs den bestå av månstrålar
eller av de tårar som morgonrodnadens gudinna Eos
(romarnas Aurora) grät över sin döde son.
I Rom var den också himmelshärskaren Jupiters
sperma.
För kelterna var daggen det heligaste av alla vatten.
Hos batek negritofolket i Malaysia består gudarnas
blod av dagg. I Mexiko kom den heligaste daggen från
peyotle-kaktusen, i Kina från ett livsträd
som växte på ett heligt berg. I
båda länderna, liksom i Grekland, fanns en mycket likartad Fågel Fenix som var sinnebilden av ädelmod eftersom den levde enbart
på dagg utan att skada något levande.
För de gammaltestamentliga
hebréerna, luttrade av ökenvandringar, var dagg alltid
en god sak. Herren “välsignar landet med dagg” och konungens nåd är “såsom daggen på gräset”. Frånvaro av dagg är något hotfullt – “varken dagg
eller regn skall falla”. I judisk kabbalism kom dagg att symbolisera
återuppståndelse – den nya gryende dagen med färsk dagg.
I Nya Testamentet nämns ingen dagg men i den kristna
kyrkan fann man snart att den var en god bild av den helige
andes gåva – vederkvickelse till de uttorkade själarna. För alkemisterna var
majdaggen himmelsk (Ros coelestis) och en sinnebild av
utvecklingen mot de vises sten. Särskilt dropparna
i daggkåpans blad (Coagulum mercuri) ansågs
i Europa ha stark magisk kraft.

Pingstdagg
Också
i svensk folktro har dagg gällt för att vara
ett ytterst kraftfullt vatten. Från Jämtland
i slutet av 1800-talet berättas hur gamlingar gav
sig ut i markerna dimmiga försommarmorgnar och letade
upp daggkåpor och drack dropparna på stället.

Pingstdagg var extra värdefull. Den bildades inte
varje pingst och insamlingen var besvärlig också
i övrigt: Man gick från daggkåpa till
daggkåpa och sög upp dropparna med en tygbit.
När tyget var genomblött och gult av frömjöl
lades det i brännvin och kramades ur noggrant. Sådant
brännvin verkade kraftfullt mot det mesta, inklusive
– förstås, eftersom vätskan var gul –
gulsot. Daggen kunde också blandas med lika
delar konjak, av vilket man tog 9 droppar
3 gånger dagligen i 3 dagar.

Midsommardagg
Midsommardagg
hade också mycket kraft. Pålagd på
huden botade den klåda, utslag och sår och
som tvättmedel hjälpte den mot fotsvett och
skänkte ansiktet skönhet. Den gav barn hälsa
och gamla styrka. Given till korna befrämjade den
mjölkgivning och ilagd i bössan gjorde den skytten
ofelbart träffsäker. Inget jäsmedel
var bättre än midsommardagg, kallad midsommarjäst
eller johannesjäst. Jäskraften kom, antog man,
av samma jästmateria som fanns i ovädersregn och som gjorde att vattenmängden
vid en översvämning kunde bli långt större
än nederbörden. Denna växtkraft kunde
manifestera sig oväntat i vilket vatten som helst – ett halvfyllt
glas vatten kunde växa till
överfullt på ett par minuter – men på midsommarnatten var den
garanterad.
Midsommardaggens växtkraft kunde också tas
ifrån en. Ville man förstöra grannens
skörd, göra hans foder kraftlöst eller
få hans kor att sina tog man midsommardagg från
hans åker. Något liknande var en realitet
på franska landsbygden ännu kring förra
sekelskiftet: man “drog dagg” första natten i maj,
lade trasan på spenarna först på grannens
kor och sedan på sina egna och se: grannens kor sinade
och de egna mjölkade dubbelt.

Midsommardagg skulle insamlas natten mellan midsommarafton och
midsommardag:

I Småland
kunde man få bra jäst

Låg någon
sjuk hemma lade man ut lakan, helst på kyrkogården,
och lät det suga upp daggen. Det blöta lakanet lindades
sedan om den sjuke. Man kunde också dra dagg
genom att gå naken med ett lakan släpande efter
sig. Från många trakter i Sverige berättas
hur folk gav sig ut på midsommarnatten och vältrade
sig nakna i det daggiga gräset för att förebygga
och bota sjukdomar. Närmare utomhusbad än så
kom man sällan på svensk landsbygd. Bad i källor
och sjöar kunde oroa de osynliga som bodde där
och ge klåda, sår och andra hudsjukdomar som
bara vismän
rådde på.

När diktaren Petrarca anlände till Köln
en midsommarafton på 1300-talet fick han till sin
förvåning se Rhens stränder fulla av unga
flickor och kvinnor som tvättade sig ritualenligt
i floden under det att de mumlade ord som han inte lyckades
uppfatta. Efteråt fick han veta att ritualen förebyggde
rynkor.

Majdagg
Nästan
samma scen beskrivs fem århundraden senare men
då handlar det om engelsk majdagg, som enligt åskådaren
var

Kvällsdagg
Kvällsdagg däremot var vådlig. Kvälls- och nattdimma sågs som rent giftiga av 1700-talets läkare. Alla ställen där fukt samlas, som våtmarker och havsstränder, var farliga att vistas på, eftersom fukten drev de sjukdomsframkallande dunsterna miasma nedåt mot jorden. Om kampen mot miasma och skräcken för vatten, se historik om rökelser och bad.

Kemiskt vatten
Vatten betraktades som ett grundämne fram till 1783 då Lavoisier bevisade att rent vatten (H2O) består av syre och väte. Proportionerna – 89 % syre, 11 % väte – beräknades 1805.

Vattnets
källor

Heliga källor
Källor
har dyrkats överallt och kanske särskilt av
kelterna, som såg gudarnas och dödens värld
uppenbarad i träd och vatten. Offer inklusive människooffer
i källor och sjöar var vanliga. På Irland fanns Connlas källa, kringväxt av hasselbuskar vars nötter föll i vattnet och gav kunskap ungefär som Mimers brunn.
Från keltiska
stammar övertog romarna både källor och
vattengudar. Den kristna kyrkan fick sedan
ägna avsevärd tid och energi åt att kristna
och döpa om källor och resa kors eller bygga
kyrkor över dem. Metoden var framgångsrik;
mycket av vattenkulten inlemmades i kyrkan och gjordes
till dess egen, t. ex. i form av pilgrimsresor till heliga
källor. 1487 dömdes en dråpare
i Solna att som bot göra en pilgrimsresa till källor i Vadstena,
Örebro, Svinnegarn och Uppsala.
Ännu svårare blev uppgiften för den protestantiska
kyrkan, som måste föra ett tvåfrontskrig
mot både den hedniska och katolska vidskepelsen,
som ju till och med uppmuntrade användningen av slagrutor, ett djävulens verktyg enligt Luther. Några kristet
heliga källor som i Lourdes blev det alltså
inte tal om efter reformationen utan fastmer om att riva
kors, lägga igen källor och förbjuda menigheten
att använda dem. Något båtade det väl,
men ofta togs de upp igen av traktens folk. Vallfärderna fortsatte och källor
hölls för heliga i Sverige ända in på
1900-talet.

Konstiga vatten
Källor var redan i sig något märkligt och
magiskt. De antogs springa fram där starka krafter
varit i rörelse och dramatiska saker hänt –
mord, våldtäkter, uppenbarelser av jättar,
troll och helgon.
Särskild kraft hade vatten som rann i ovanliga former,
som när två bäckar rann ihop till en.
I sådana vatten kunde vismän och viskvinnor
bota sjukdomar, t. ex. så här: Den sjuke satte
sig i bäckens Y med ryggen vänd medströms.
Den vise tog den sjukes vänstra sko och hällde
vatten från var och en av bäckarna över
huvudet på honom. Sist hälldes en sko vatten
från där bäckarna gick ihop, och lästes
ramsan: “Rinn nu bort med detta vatten, förbli
så kvar till domedagsnatten.”

Underjordiska källor
Från samma trakt i Jämtland berättade
en man född 1860 att underjordiska bäckar som
hördes uppe på marken ansågs ha särskild
magisk kraft. Bara vismän kunde hämta det på rätt sätt
(under absolut tystnad, en torsdagkväll, efter solnedgången,
när månen var i avtagande).
Så här hittade man källådror i Rom:

Författaren Vitruvius visste vad han talade om. Han var ingenjören bakom Roms första akvedukter, som gav antikens romare förstklassigt vatten i en mängd som staden inte nådde upp till igen förrän på 1970-talet.
Olaus Magnus som hade läst många antika författare formulerade det så här 1555:

Det främsta tecknet på en källåder var frodigare växtlighet – grönare örter, resligare träd och frodigare säv, vide, björnbär, asp och vass. Olaus Magnus beskriver också det urgamla ulltricket: Vid solnedgången lägger man torr ull på marken och täcker med en lerskål; finns det vatten i närheten kommer ullen att vara våt på morgonen. Metoden var så vedertagen redan på Gamla Testamentets tid att Gideon använde den för att pröva Gud:

Rinnande vatten

Norrinnande vatten
De hippokratiska
läkarna i Grekland, specialister på vattenkurer,
menade att vatten som rann mot norr eller öster var särskilt
kraftfullt. I hela Sverige har norrinnande däremot betraktats som farligt;
det gick ju åt det håll där de onda makterna
hörde hemma. Till norrinnande källor begav man sig inte gärna.
Å andra sidan kunde norrvatten också dra till sig ont, så om en norrinnande källa visade säkra tecken på att vara en läkekälla – ovanligt läge, rödfärgade väggar
(järn), en speciell unken lukt (svavel) – kunde
man gå dit för att skicka sjukdom tillbaka
dit där den hörde hemma –

Allt
möjligt ont från barns kikhosta till åldringars
reumatism kunde skickas bort mot norr. Barn med engelska
sjukan kunde få en påse med nio örter
att bära kring halsen som efter nio dagar kastades
i vattnet. En ritual mot värk kunde gå till
på följande sätt: Tre kvällar i rad
när månen var i avtagande gick man till en
norrinnande bäck. Man lät månljuset träffa
handflatan och strök sedan med den tre gånger
över den onda kroppsdelen. För varje gång
doppade man handen i bäcken och läste: “Jag
tvår mig ren från all värk och flen.”
Också till en del läkemedel kunde kräva norrinnande vatten.
Ännu på 30-talet gick en man omkring i Växjö
och sålde vatten från en norrinnande källa.

Offerkällor
Offerkällorna skulle helst rinna mot norr.
Vattnet kunde vara bättre eller sämre för
olika syften. Särskilda skabbkällor
och vårtkällor har varit vanliga. Till dem
skulle man t. ex. gå under tystnad vid tre tillfällen
och doppa vårtan i vattnet eller tvätta sig
i en söndagsmorgon innan solen gått upp. En del källor tvättade rent bara
man blötlade något i dem, andra gav styrka om man drack det, ytterligare andra visade
framtiden eller uppfyllde ens önskningar
om man offrade något.
Inga underverk inträffade dock om man stötte sig med det väsen
som skyddade källan. Då kunde vattnet sina, bli overksamt eller giftigt och
rået eller någon annan slå en med sjukdom,
galenskap eller olycka. Det säkraste var att göra på
hävdvunnet sätt. Innan man drack eller tog vatten
varnade man, t. ex. genom att spotta tre gånger,
och bad om lov genom att uttala någon ramsa. Man
låg inte ner och sörplade i sig utan drack
tre klunkar ur handen eller tre glas, inte mer och inte
mindre. Efteråt tackade man och offrade ett kors,
ett mynt, en nål eller vad som helst av metall.
Rörde man andras offergåvor fick man
samma onda som offren gjorts för. (Ja, hur har det
egentligen gått för de arkeologer
som fiskat upp tusentals mynt
ur svenska offerkällor…?)
Att spotta var vanligen rätt; däremot
pinkade man aldrig i en källa. Detta tabu formuleras
redan av Hesiodos, en grekisk sångare samtidig med
Homeros (700-talet f. Kr.). Till de umgängesregler
med vatten han räknar upp för sin son hör:

Trefaldighetskällor
I Sverige visar ortsnamn på -vi att där funnits en offerkälla: Medevi, Frövi, Ullevi.
Kring dem samlades byarna en eller
ett par gånger på våren. Vanligast var
trefaldighetsafton som var lördagen före trefaldighetssöndagen
någon gång från mitten av maj till mitten av juni. Den inträffar åtta veckor efter
påsk och har därför ofta fullmåne.
Söder om Östergötland – Närke
– Värmland samlades man ofta på midsommarafton.
På sina ställen skedde samlingen redan vid Valborg sista
april.
Inför trefaldighetskvällen skurades källan,
kantades med granris och lövpryddes. Gästerna
anlände i procession och plockade fram mat och dryck,
drack av vattnet (“drack märg i benen”),
doppade sig, smorde sig med lera, slängde i ett träkors
som spådde hur lång tid man hade kvar att
leva eller offrade en slant och önskade sig något.
Det lektes, spelades och dansades. På större
orter utvecklades samlingarna
till rena nöjesfälten. Vid Svinnegarns källa
utanför Enköping, använd sedan hednatid då den hört till Uppsala tempel, trängdes på 1800-talet
tusentals människor bland marknadsstånden varje år och på 1920-talet var självaste ärkebiskopen
där.

Sekällor
Spåkällor
har använts i hela Europa in i vår tid, trots
att redan påven Gregorius III på 730-talet
förbjöd alla kristna att spå
sig i källor. I viss mån kunde alla källor spå, eftersom en plötsligt sinande källa var ett säkert järtecken på kommande katastrofer. De särskilda spåkällorna kallades sekällor i Norden och visade sådant
som årets väder och bortsprungna kreatur. Säkra tecken
på en sekälla var att vattnet rann åt
sydost direkt ur bergfoten så rikligt
att en person inte kunde dricka upp det och att vattnet var
kallt året runt men aldrig fick is – i en sådan källa kunde man spå även
på nyårsnatten.
Efter landets kristnande besöktes
sekällorna vid stora kyrkhelger som jul,
påsk och pingst, men överlägset bäst
förblev midsommarnatten. Bara genom att gå
motsols kring en källa kunde man få se sin
tillkommande i den, eller så gick man motsols tre
gånger kring gårdshuset och sedan till källan och tittade efter,
eller tog med sig ett lyse och lyste ner i en norrinnande källa. Reglerna om tidpunkt och tillvägagångssätt var detaljerade, för inte bara i Sverige utan i hela världen har det varit farligt att spegla sig i vatten. Onda väsen kunde dra ner ens bild (själ) i djupet. Man märkte det inte när det skedde utan förstod det först när man började tyna bort.

Dricka brunn

På 1500-talet blev källor populära vallfartsorter för sjuklingar och århundradet därpå slog vatten igenom som tidens stora medicinska upptäckt, nu laddad med kemisk kraft istället för magisk. Källorna i Spa i nuvarande Belgien var välbesökta redan på 1500-talet. I mitten av 1600-talet när drottning Kristina var där hade staden blivit en mötesplats för Europas alla kungligheter. Peter den store var förtjust efter sitt besök 1717, en månadslång frossarfest i mineralvatten, vin och mat. Det var annat än Karlsbad som han skrivit hem om några år tidigare:

Pionjär för brunnsvatten
i Sverige var läkaren Urban Hiärne, som hittade och 1682 lanserade Medevi brunn i Östergötland, där flera källor använts
sedan hednisk tid och senare heliggjorts av Vadstena kloster. Nu visade de sig vara också vetenskapligt korrekta. I Medevi som på andra ställen åsåg lokalbefolkningen exploateringen med fasa, för nu skulle kraften gå ur källan – de tog betalt
för vattnet. Men hälsobrunnarna var upptäckta och i mitten av 1700-talet fanns 300 brunnsorter i Sverige
där man kunde dricka, bada och umgås. Ramlösa hade i
mitten av 1800-talet till och med ett kasino, precis som i det flotta Baden-Baden. Båda förebådade havskuranstalterna som i slutet av 1800-talet blev borgerskapets mötesplatser.
Olika kurorter specialiserade sig på olika sjukdomar beroende på vilka mineraler källorna var rika på, t. ex:
• Järn: Spa (Belgien), Porla, Medevi, Ronneby (Sverige)
• Kolsyra (kolsyrebad): Nauheim (Tyskland), Marienbad, Karlsbad (Tjeckien)
• Alkalier som natriumbikarbonat: Spa (Belgien), Vichy (Frankrike), Ems, Selters (Tyskland), Ramlösa (Sverige)
• Glaubersalt: Marienbad, Karlsbad (Tjeckien)
• Koksalt: Baden-Baden, Nauheim, Selters (Tyskland)
• Epsomsalt: Epsom (England)
• Svavel: Aachen (Tyskland)

Vatten på flaska
Urban Hiärne hade stränga krav på källorna, bland annat:
• Källan – inte nära havet,
högt liggande men med vattnet kommande djupt
ifrån, utlopp åt öster, ren
och ogrumlad botten, utan grodor, iglar
och andra smådjur, inte ombyggd till brunn.
• Vattnet – glittrande och “kvickt”,
höll sig länge i flaskor utan att grumlas,
naturligt kolsyrat, luktade svavel, smakade järn, olika under olika tider på året, kunde
drickas i “rätt stora mängder” utan att ge magbesvär
och botade sjukdomar som vanliga läkemedel inte klarade,
t. ex. gikt och reumatism.
Inte många av dessa krav uppfylldes av de
buteljerade Spavatten, Vichyvatten, Seltervatten,
Sodavatten, Luftsyrevatten och otaliga andra konstgjorda vatten som
dök upp kring sekelskiftet 1800. Apotekare-Societeten dömde ut de flesta som undermåliga
och bildade till slut 1875 Apotekarnes Mineralvattens Aktiebolag
för att garantera kvaliteten åtminstone
på det som såldes på apoteken. Ett par årtionden senare när det blev dags
för nästa nyhet, kolsyrad läsk, dominerade bolaget redan den svenska marknaden. Apotekarnes existerar fortfarande som varumärke.
Kurer som tog fasta mer på vattnets kvantitet än kvalitet förekom redan i Kina före vår tideräkning. Den kanske första europeiska presenterades 1548 av en doktor Strobelberger: Drick två liter vatten om dagen och utöka undan för undan till tio. Den senaste kuren som botar det mesta är från början av 2000-talet – se Vatten: Invärtes bruk.

Huden fylld av sitt fysiologiska vatten
När dagens kosmetikafirmor
talar för sina varor är vattnet
i dem något alldeles utomordentligt extra. Följande är en helt autentisk text:

Farmakopéerna
– se under vatten vad som varit officinellt på svenska apotek.

Mer vatten
• Badhistoria