Alkanna

Ur roten utvinns ett rött färgämne som använts mycket till smink.

Synonymer
Falsk alkanna, falsk henna, röd bugloss, röd sminkrot, röd oxtungerot

Botaniska namn
Alkanna tinctoria (L.) Tauch = Alkanna spuria sp. alcana = Anchusa tinctoria

Engelska namn
Alkanet, dyer’s alkanet, alkanea, orchanet, dyer’s bugloss, alkanna, anchusa, enchusa, Spanish bugloss, orcanette, orchanet, false henna

Andra namn
Romanska språk
Anchusa, anschousa (latin), orcanète, orcanette (franska), alcana (spanska)
Asiatiska språk
Al-henna (arabiska), rigl el-?ammâma (egyptisk arabiska: duvben), šagaret ed-damm (egyptisk arabiska: blodträd)
Andra språk
Nesti (fornegyptiska), ánchousa (grekiska), Ochsenzungen, Alkanna (tyska)

Besläktade
Släktet Alkanna omfattar ca 30 arter.

Ej besläktade
Många färgväxter har kallats alkanna, alkanet, anchusa och bugloss, t. ex:
• “Mindre oxtunga” (Pentaglottis sempervirens), eng. alkanet, lesser bugloss – “femtungig ständiggrön”.
• Allmän lungört, oxtunga (Anchusa officinalis), eng. bugloss, fr. buglosse: Ganska lik alkanna. Upprätt 30-80 cm hög hårig stjälk som grenar sig. Lansettformade blad, 5-12 cm långa, håriga och “sträva som en oxtunga”. Blå till mörkvioletta eller någon gång vita blommor (juni-juli) med fem kronblad. I Sverige rätt allmän på torr och grusig mark upp till Dalsland-Närke-Uppland. Rotbarken använd till färgning.
Henna, äkta alkanna (Lawsonia inermis, Lawsonia alba)

• Italiensk oxtunga (Anchusa italica): Den art som runt år 70 kallas gr. bouglosson av Dioskorides och lat. buglossus, buglossos och bubula lingua av Plinius – alla namnen betyder just oxtunga.
• Rast (Lycopsis arvensis), eng. bugloss.

• Syrisk alkannarot (Macrotomia cephalotes): Ur rotbarken rött färgämne.

Beskrivning
• Ört: Flerårig, upp till 30 cm hög. Hela örten är strävt luden.
• Rot: Tjock pålrot med rödlila bark.
• Blad: Avlångaa och smala, mattgröna, håriga, nästan taggiga.
• Blomma (juli-augusti): Små blåröda trattformiga blommor.

Odling och skörd
Skörd
• Rot (höst): Rötterna tas upp och rotbarken skalas av och torkas.
Växtförhållanden
Bäst på mager sandig mark i sol och torka. Tål frost bra och klarar sig en bra bit upp i Norrland.
Utbredning
• Europa: Vild i t. ex. södra England. Odlad i Ungern, Sydeuropa.
• Afrika: Egypten.

Växtdroger och beredningar
Alkannarrot, d.v.s. rotbarken (färgämne)
Alkannin
(färgämne)

Historia
Namnet
Alkanna, i svenskan sedan 1875, kommer från medeltidslatinets namn på växten alchanna. Ursprunget är det arabiska gruppnamnet al-henna på växter som ger färgande pulver, t. ex. henna. För att skilja dem åt blev alkanna därför den al-henna som inte var henna, alltså “falsk henna”. Linné kallade t. ex. alkannans rot “falsk alkannarot” och hennans ” äkta alkannarot”.
• Det äldre Anchusa gavs av Linné efter antik förebild; grekerna kallade växten anchousa, romarna anchusa. Härav bildades det grekiska ordet anchousizo = sminka sig, och ännu för ett par århundraden sedan kallades fettbaserat smink anchousa på många europeiska språk.
Ursprung
Ungern, Östra Medelhavsområdet, västra Asien.
Osviklig mot ormar
Mycket gammal i odling. Växte i Egypten åtminstone vid vår tideräknings början men rotbarken förekommer redan i recept i Ebers-papyrusen (1550 f. Kr.). Egyptierna färgade tempelljus med rotbarken och både egyptier, greker och romare salvor och örtoljor. Dessutom var den medicinalväxt. Enligt Dioskorides (Materia medica, år 78) räckte det att den som ätit alkannarot spottade en orm i munnen så dog den på fläcken. Som med andra färgväxter gick det mesta av odlingen i stöpet när de syntetiska färgerna började dyka upp under 1800-talets andra hälft. På 1910- och 30-talen uppges den odlas mest i Ungern.
Element och kvaliteter
Enligt Culpeper astrologiskt styrd av Venus (and indeed is one of her darlings) och därmed Oxen (elementet jord, fast kvalitet) respektive Vågen (elementet luft, ledande kvalitet)

Litteratur: Se t ex Adrasko (1968), Botanica (2003), Corneliuson (2000), Culpeper (1976), Gents och Lindgren (1946), Jönsson (1910), Jönsson och Simmons (1935), Lindgren (1918), Manniche (2006), Mossberg och Stenberg (1992), Nationalencyklopedins ordbok (1995), Pharmacopea suecica I (1775), Theofrastos (1916 On odours).
Nätpublikationer: Nationalencyklopedin (2004 04 14).