Engelska
namn
Vitamines
Andra
namn
Vitamine (franska)
Andra språk
Vitamin (tyska)
Tradition
Vitaminbrister
har folk lidit av överallt och i alla tider och tolkat
som förhäxning, förgiftning eller smitta.
De första ämnena som ännu gäller som
vitaminer upptäcktes och isolerades redan på
1800-talet. Först 1911-1912 skapades ordet vitamin
av en i London verksam polsk kemist, Kazimierz Funk. Namnet
valdes därför att dessa livsnödvändiga
ämnen (lat. vita = liv) alla antogs vara ammoniakföreningar
(aminer). I svenskan dök ordet upp 1914.
Under 1920-40-talen identifierades och/eller isolerades
alla de idag erkända vitaminerna. Dagens vurm för
antioxidanter är ett intet mot den tidens vitaminyra.
Alla skulle vara solbrända och sunda och det kolkades
spenat, lever och fiskleverolja i barnen så det
stod härliga till. Svenska Röda Korsets medicinska
uppslagsbok antog helt nyktert 1936:
|
I viss mån torde nog det
uppblossande intresset för vitaminer snarast vara en modesak; när man hunnit vänja sig vid det egendomliga namnet kanske man kommer att se lugnare på saken. |
I mitten av
40-talet kunde i stort sett alla de idag erkända
vitaminerna tillverkas syntetiskt – gåtan B12 löste
man så sent som 1973. Ännu senare bokstavsvarianter
och nummerkombinationer finns, vars vitaminkaraktär
det inte råder enighet om. Många ämnen
som antagits vara vitaminer – hur det nu definieras –
har fått sina bokstavsnamn “indragna”.
Det gäller t. ex. fleromättade
fettsyror, som ett tag kallades vitamin F.
Vitaminterapi
1940 fick svenskan ordet vitaminisera, 1945 vitaminera,
och 1950 vitamininjektion… Den första stora framgången
med högdoserade vitaminer hade den kanadensiske läkaren
Hoffer som behandlade schizofreni i början av 1950-talet.
På 1970-talet väckte Linus Pauling stor uppmärksamhet
med högdoserat C-vitamin som förkylningsmedel
och lanserade termen ortomolekylärterapi
= sjukdomsbehandling med högdoserade vitaminer. Vid
ungefär samma tid gjorde den amerikanska näringsterapeuten
Adelle Davis sund kost ihop med vitaminterapi mer allmänt
känd, men det förblev ändå en förbisedd
terapiform. Forskningen kring antioxidanter gjorde att
skolmedicinen halkade in på området på
1980-talet. Riktigt rumsren är vitaminterapi dock
inte. Det ligger oändligt
mycket mer pengar i läkemedel och kosmetika än
näringsämnen, som ju inte kan patenteras – eller
förresten: 1987 skedde just detta med bioflavonoidblandningen
pycnogenol. På senare år har en ny, penningstark
intressent trätt in på arenan: Elitidrotten.
Megadoser av vitaminer, mineraler och aminosyror anses
fungera som “naturlig doping”.
Framställning
eller i förstadier i vegetabilier och animaler
och/eller skapas i människokroppen utifrån
andra ämnen. De fettlösliga behöver
endast ryggradsdjur tillföra utifrån. Industriellt
framställs vitaminer ofta genom jäsningsprocesser.
Växtutdrag (mer om innehållet i
växtdroger)
Vattenlösliga
vitaminer dras ut bäst med glycerin (glycerit),
fettlösliga med olja (örtolja).
Provitaminer?
Vitaminer bildas i växter, djur och människor
i långa processer, och är inte nödvändigtvis
slutprodukten. Pro-vitaminer, de stadier som föregår
det vi kallar vitaminer, är alltså inte några
“halvfärdiga” ämnen som väntar
på att bli klara. A-vitamins förstadium betakaroten
är t. ex. ett färgämne som växten
behöver, medan den knappast har nytta av vitamin
A. Det har däremot människan, som alltså
får i sig förstadiet genom att äta växten.
Pantoten (provitamin B5)
är ett annan exempel.
Löslighet
Vitaminer
är vatten- respektive fettlösliga både
i och utanför kroppen:
• Vattenlösliga som askorbinsyra,
PABA kan i allmänhet
och alkohol utan problem.
• Fettlösliga som A-vitamin,
betakaroten, D-vitamin,
E-vitamin, “F-vitamin”
(fleromättade fettsyror) är
blandbara med vegetabiliska och
eteriska oljor.
De kan dock tillverkas i vattenlösliga former.
Hållbarhet
Känsligheten
för värme, ljus, syre, sur och alkalisk miljö
etc. varierar. Förvaring svalt, mörkt och i
tillslutet kärl är en god regel. Flera vitaminer
har i sig antioxidant effekt, som askorbinsyra i vattenlösningar
och E-vitamin i olja och fett.
• Fettlösliga vitaminer tål generellt
värme bättre än vattenlösliga och
klarar också tillagning och raffinering bättre.
Hudvård
Flera vitaminer verkar lokalt på huden och tas
också upp i kroppen genom huden. Terapeutiskt
har det mesta prövats och en del med framgång,
t. ex. B3 på akne och B6 på psoriasis, seborré
och andra eksem. De vanligaste med exempel på
användning:
• C-vitamin (askorbinsyra)
– solskyddande
• Pantoten (provitamin
till B5) – för läkning och celltillväxt
• PABA (“vitamin B10”)
– särskilt för solkänslighet.
• A-vitamin – solskyddande
• Betakaroten (provitamin
till A)
– på rynkor
• D-vitamin – för
fukt och läkning
• E-vitamin – fenomenal
på brännskador och sår
fettsyror (“F-vitamin”)
Solskydd
Flera vitaminer och provitaminer kan påförda
utvärtes skydda mot UV-ljus, andra kan öka
eller minska pigmentbildningen.
Mat och
dryck
Många livsmedel är idag så
utarmade att Livsmedelsverket har gett generella tillstånd
att “berika” hela grupper av dem, vilket görs
på grund av folkhälsorisker (jod i salt)
eller när så mycket näringsämnen
gått förlorade i livsmedelsberedningen att
de måste ersättas med konstgjorda:
A-vitamin och D-vitamin
i matoljor, C-vitamin
i saft, juice och fruktsoppor (sic), en lång rad
vitaminer och mineraler i sädprodukter som vällingar,
flingor, mjöl och pasta. Margarin
måste tillsättas A- och D-vitamin.
Inget tvivel om saken: Vitaminer gör mest
nytta inifrån, och hur man än vrider och vänder
på saken så är grunden för hälsa
och yttre skönhet riktig, gammaldags mat. Alla
sanningar om lever, spenat och fullkornsbröd gäller,
utom för
• livsmedelsindustrin, som blir gladare ju lägre
de officiellt “rekommenderade dagsintagen” sätts.
Om behovet anses vara litet, framstår ju nämligen
inte deras utarmade produkter som dåliga.
• läkemedelsindustrin, som blir gladare ju högre
dagsbehovet antas vara. Skulle det visa sig att vi inte
får i oss vad vi behöver med maten – mycket
troligt om man lever på färdigmat – kan de
ju nämligen sälja det till oss i pillerform
i stället.
Invärtes
bruk
De kända och namngivna vitaminämnena
deltar i ett komplicerat samspel i kroppen där de
bygger upp varandra och påverkar varandras upptagning,
bildning, lagring och utsöndring. Vitaminterapi är
därför ett trubbigt verktyg – som att spela
en symfoni med fem toner och tre instrument – men dock
ett verktyg.
Giftighet
Vid industriell
framställning är risken för att genmanipulerade
råvaror ska ingå särskilt stor när
amerikansk soja eller
majs varit råvara
eller inblandade i jäsningsprocesserna. Det gäller
t. ex. lecitin och E-vitamin
ur soja och C-vitamin,
B2 och B12 som framställs genom jäsning med
majs. Detta kan eller vill importörer inte alltid
veta något om, bland annat därför att
man i länder som tillåter genmanipulering (t
ex USA, Frankrike, Spanien) inte skiljer genförändrade
grödor från andra
• Vattenlösliga vitaminer lagras endast kort
tid i kroppen och måste tillföras kontinuerligt;
överskott går ut med urinen. Den främsta
giftrisken består i att höga doser av enstaka
B-vitaminer tämligen snabbt kan ge en relativ brist
på ett eller flera av de övriga. Varning
särskilt för billiga B-vitaminblandningar där
tabletterna innehåller 50 mg eller 50 ug av allt
– som att baka bröd av 1 dl mjöl, 1 dl jäst
och och 1 dl fänkål.
• Fettlösliga
vitaminer absorberas i tunntarmen tillsammans med matens
fett och lagras sedan, huvudsakligen i levern. Ansamlingen
gör att de kan få en direkt gifteffekt, men
verklig risk för rimligt friska vuxna föreligger
först vid långvarigt intag (månader)
av mycket höga doser.
Se t ex Antczak och Antczak (2001), Bergmark (1983),
Bolin och Gustaver (1960), Elkington och Hailes (2000),
Meyer (1952), Nilsson och Peterson (1998), Steinman
och Epstein (1995). Som kosttillskott: Davis (1977), Davis (1978), Mindell (1989), Nationalencyklopedins ordbok
(1995), Okholm (1989), Rosenberg och Feldzamen (1975),
Wilhelmsson (2003). Vitaminer en modesak: Svenska Röda
Korsets medicinska uppslagsbok (Stockholm, 1936).